Opeth har mod att vara mjuka

GÖTEBORG. Nyss var Opeth intressanta för att de var bäst i Sverige på metal. Nu är de det för att man inte vet vart de ska ta vägen.

”Heritage”, som släpptes i somras, är ett spräckligt manifest mot hårdrockens fantasilöshet. Inget growl, sparsam dist. Mer Rainbow-rock, jazz och folkvisa än burdus, teknisk death metal.

Den metamorfosen fortsätter på scen: det här är en show som lika gärna, eller hellre, hade kunnat ske i sittande salong. Den är stillsam, långsam och undviker det hårda.

Alla äldre låtar visar att det ändå finns en linje mellan begynnelsen och ”Heritage”.

Det hörs i en fin uppdatering av ”Credence” från 1997, det hörs i sagolika ”Face of Melinda” från 1999. Det är milt och mjukt och med varmt, behärskat hantverk, med ständigt förädlad sång av Mikael Åkerfeldt.

Sega mellansnack

De har aldrig varit lika tålamodsprövande.

Redan i andra låten, ”I feel the dark”, är det som om de tvingar lugnet ut i publiken.

Pauserna och mellansnacken är komiskt sävliga.

Det fjärde plusset är mer en rekommendation än en rapport: jo, konserten kan bli trist, men den är viktig.

Bottenlöst begåvat

Den visar ett Opeth i nödvändig förändring.

Den visar en grupp som ska hyllas för sitt mod att skjuta sig i foten.

Den har också ett förband som heter Pain of Salvation, som fortfarande inte borde vara förband åt någon.

När den här turnén når Stockholm på torsdag är det lika mycket för deras oberäkneliga, innerliga metalrock den ska besökas.

Den är bottenlöst begåvad och ofattbart förbisedd.

Marcus Grahn