Strindberg på snabbspolning

Det ser lite ut som en rip off, en guldbestänkt nationalscens profiterande på den vitala frigrupps­världen, för är det inte nästan exakt samma grundidé som det Malmöbaserade frigruppen PotatoPotato gjort under rubriken Lite sämre lite billigare? Att ta en aktuell uppsättning och göra en egen, respektlös, yvig och maktkritisk version, ihopslängd på en bråkdel av repetitionstiden.

Men Malin Stenbergs Spöksonaten – Snabbare och bättre än Mats Ek är trots allt något eget. Mer av en kärleksfull kommentar – och så har hon också haft en av Dramatens största kritiker- och publiksuccéer på länge att förhålla sig till.

Konceptet går under överrubriken ”Satans Strindberg”, tanken är att regissören Malin Stenberg ska göra en rad liknande kommentarer under Strindbergsåret. Och visst finns ett inbyggt problem i att vara alternativ inom systemet, att leka frigrupp på Dramaten. Men det känns inte som att det hämmat ensemblen, mer som att vad de velat har varit något annat, något mer poetiskt och stämningssökande än maktkritiskt och gränslöst.

De har tagit delar av texten och spunnit små kokonger av Strindbergskt vemod och galenskap runt dem. Hur begripligt det är om man inte redan kan sin Spöksonaten är tveksamt, men begriplighet är inte allt. Här finns saker att bara njuta av, oavsett vad det står i originaltexten eller vad som händer på Målarsalen i Mats Eks version. Som Jan Lundbergs ljuvliga scenbild, byggd på djupet och med ett ovanligt lyckat användande av videoprojektioner som en del av uttrycket. Eller Sofia Pekkaris dubbelroller: rörande som en spastiskt kolerisk Direktör Hummel med en stor softspot mitt på bröstet. Läskig i rollen som den lismande Fröken, instängd i sina blommors lilla inskränkta värld.

I sina allra bästa stunder lyckas också denna snabbare version beröra, som i Hummels och hans forna älskade Amalias (Mattias Silvells) sista krampaktiga omfamning.

Men mest är det en förbiilande stämningsbild att trivas i en stund.

Jenny Aschenbrenner