En debatt från 60-talet

I måndags skrev Ingegärd Waaranperä att i högerns Europa behövs kulturarbetare i dagspolitiken (Dagens Nyheter 2 jan). Jag tror hon har rätt.

Men vänstern behöver hon inte uppmana, de är redan där till stor del. Nej, det är högern, moderater och folkpartister, som behöver anta utmaningen. Då kanske vi slipper Bengt Ohlssons generaliseringar om vad som är vänsterpolitik, som gick att läsa i Dagens Nyheter (4 jan).

Ohlsson får av tidningen ett utrymme som känns som ett statement inte bara från Benke själv, där han utgjuter sig över vad han kallar vänsterns dominans på kultursidorna. En debatt som pågått sedan 60-talets mitt. Om Ernst-Hugo Järegård hade gjort Bengt Ohlssons text till en scenföreställning hade det blivit en bitter satir över Joseph McCarthy som ståuppfigur.

Om högern istället satte sig in i de kulturpolitiska frågorna skulle det kanske gå för dem som för moderate Mats Svegfors. När han blev ordförande i Kulturrådet och verkligen satte sig in i hur kulturpolitiken fungerar, sjösatte han en rad reformer som den så kallade vänstern helt varit blinda för; som till exempel att konstnärer får en rimlig ersättning när de ställer ut på skattefinansierade museer och konsthallar.

Om högern släpper kulturfrågorna och står utanför med sina fördomar, då får vi en populistisk politik som leder till kulturell utarmning, där bara de som är populära i första skedet, får utrymme.

Varför skulle det vara fel att vara populär frågar ni kanske?

Det är bara att gå till historien och se vilka som knappt klarade livhanken, blev hånade och utbuade, för att i ett senare, ibland mycket senare skede, bli hyllade av en hel värld (August Strindberg som målare).

Nej, jag säger inte att alla som misslyckas i ett tidigt skede är missbedömda genier. Jag säger bara att framåtrörelsen behöver prövningar för att utvecklas. Att det misslyckade kan peka ut framtiden.

Marianne Lindberg De Geer